Jag har under så många år känt den här människan. Han har ALLTID ställt upp för mig, funnits där när jag har varit så nere och under alla glada stunder. Han har varit den jag ringt upp när jag gråtit för att något hänt eller så har jag ringt upp när jag har såna roliga saker att berätta. Jag har ringt honom bara för att få höra hans röst. Få höra han kalla mig babe. 

 

Jag har skrattat med honom så många år. Han framkallar sådana känslor i mig. Såna känslor som gör att jag blir lite blyg, att jag rodnar. Jag har ibland legat sömnlös då jag vetat att jag ska få träffa honom dagen därpå. 

Har så många gånger undrat vad jag ska ha på mig, hur jag ska ha håret för att vara så fin som möjligt för honom. 

Vi har gått promenader och har då små puttat honom bara för att få röra vid honom.

När vi väl blir tillsammans och efter så många år får leva tillsammans så vill jag inte arbeta klart mitt arbetspass för jag vill hem till honom. När han kommer hem från jobbet så blir jag så glad och möter honom med stora kramar. 

När han jobbar så åker jag till honom bara för att få se honom lite till. När han är borta så saknar jag honom.

När han är hemma så kan jag inte slita mig. Han tänder ljus och gör det mysigt för oss. Han håller om mig, masserar mina fötter efter en lång dag på jobbet. Vi kan prata i timmar och skratta åt varandras skämt. Vi kan se varandra i ögonen och säga att vi älskar varandra flera gånger om dagen.

Jag har ALDRIG älskat som jag gör nu. Och på så sätt så vet jag att jag funnit den rätta. Allt känns så rätt!