Vilken katastrofdag. Varit sängliggandes heeela dagen. Kommer knappt upp ur sängen. Har varit beredd med mobilen hela tiden ifall det skulle bli något. Dock lite tidigt ännu. Ingen bebis på iaf två-tre veckor skulle jag tippa på.

Sen utöver det så ska det tjafsas hela tiden. Är så trött på att man aldrig kan vara sams och sköta sitt eget. Är det inte därför vi börjat om våra liv? Fattar ingenting. Jag har gjort så att jag lägger mig inte i det längre och tar avstånd. Vill inte ha något med det att göra. Tyvärr. Drabbar människor jag älskar och bryr mig om. Giriga människor gillar jag inte.

Men inte är jag bitter för det.

Utöver det så är jag så tacksam. Sitter i mitt nya hus, med människor jag älskar, en bebis på väg och snart ska vi få börja planera bröllop igen. Är inte det lycka?

Läste igenom gamla sms från Per idag. Har kvar vissa som är JÄTTEGAMLA. Så roligt att kunna gå tillbaka och läsa. Pirrar i kroppen när jag läser dom. Har alltid funnits något speciell mellan oss. Någoting starkt. Och det är skönt att känna att känslorna är ännu starkare idag. Som min älskling alltid brukar säga, Radarparet <3