Att vara instängd så här på BB är verkligen en pina. Vill ju komma hem och starta vardagen med den nya familjen. Kom in en läkare här tidigare idag och erbjöd samtalshjälp. Vi inser nog inte hur kritiskt det faktiskt var. Eftersom ryggmärgsbedövningen inte hjälpte fick dom söva mig helt. Vilket tydligen inte är så bra för barnet. Av alla smärtor så är jag så borta när jag tas in i operationssalen. Ytterligare försök till ryggbedövning och jag kommer ihåg att jag skrek av smärta och rädsla. Sen ska jag bli sövd helt. Dom söver ner mig och Per får inte vara kvar i rummet. Han ser dom springa ut med barnet och kör hjärtkompressioner och sätter kablar på henne. Han hör ljudet från hjärtmaskinen skrika. Vilken fruktansvärd känsla han måste haft. Jag vaknar sen upp alldeles själv nere på uppvak och fattar knappt ingenting. Vart var jag? Vart är mitt barn? Allt hade gått bra. En flicka på 2610 g och 48 cm lång. Min Alwa hade alltså kämpat sig igenom detta trauma som dom kallar det. Vilken kämpe! Så jag är mer än tacksam att jag idag kan sitta och titta på mitt underverk. Alla här på förlossningen är kär i hennes ögon. En barnmorska sa till den andra när hon lämnade över dagskiftet att - åh du får den bebisen med dom mest fantastiska ögonen. Naaaw!! Det är min flicka det <3