Kom att tänka på hur min graviditet har varit fram tills nu.

Kollade på en massa bilder och såg stickan som visade att jag var gravid. Den känslan var helt sjuk. Trodde den visade fel.

Stod på jobbet och hade haft lite symptom men trodde inte överhuvudtaget att jag var gravid då jag har haft väldigt svårt att bli det. Går in på toaletten, och står sedan där och väntar på beskedet. Jag var väldigt lugn. Eftersom jag inte trodde att det skulle visa något så satt jag bara och vänta ut tiden.

När jag sedan gick fram till stickan och jag såg de där två strecken så knep det till i hela magen och jag kände yrseln komma. Dock en bra yrsel :-)

Ville ringa P direkt men ett sånt hör besked kan man ju inte ge över telefon. Det var ungefär tre timmar kvar tills jag slutade. Hur skulle jag kunna hålla detta hemligt så länge.

När jag väl kommer hem och hämtar upp honom för att åka och storhandla så visar jag bilden på stickan. Den minen han fick. Han förstod inte först. Han frågade, -vad är detta? Ja ett gravtest..

- Jaha men vad visar den. Varav jag svarade att jag skulle väl inte ta kort på den om den inte visade något. Han blev helt tyst och sen blev han alldeles rörd.

Jag sa att jag ville ta ett till test på morgonen därpå bara för att vara hundra, trodde inte riktigt på det. Vi gick runt och smålog hela kvällen men ville verkligen inte hoppas för mycket. Vaknar dagen efter och går och gör testet.

POSITIVT. Går in till sovrummet och väcker P och säger, du ska faktiskt bli pappa.

Den lyckan jag kände då. Finner inga ord.

Dom första tolv veckorna var fruktansvärda. En ständig oro, illamående, trötthet som inte går att beskriva. Ont i bäcken och mage. Enda fram till v 27 så har jag mått bra. Lite ont i ryggen och väldigt stora klumpfötter.

Nu när jag gått in i v 30 börjar krämperna komma tillbaka. Jag är trött hela tiden. Dessutom har jag fått en infektion i magen och jag väntar på svar från diabetesproverna.

Jag är dock nöjd med min graviditet. MEN, alla som säger att det är så underbart att vara gravid. Jag vet inte vilka ni är men NEJ.

Jag vill inget annat än att sätta på mig mina gamla jeans, få gå i mina pumps, kunna gå upp för en trappa utan att känna att döden närmar sig.

Vill ha tillbaka mig själv. Längtar verkligen efter henne nu iaf. Nu är det nära :-)

Så nu ska jag hämta P vid bussen sen äta fiskgratäng.