Har funderat en hel del under helgen. Ibland är jag typiskt svensk. Gnäller bara för att jag kan. Undrar om jag själv vet hur bra jag har det. Jag har en sambo som är den bästa människan jag någonsin i mitt liv har mött. Så oegoistisk och underbar. Jag vet inte vart jag hade varit utan honom. Så många som inte trodde på oss i början, så många som backat tillbaka sen han och jag blev tillsammans. Vad kan det bero på?

Min familj älskar honom och det känns så skönt att ha en människa i sitt liv som man kan känna en sån lättnad med.

Han har två helt fantastiska barn som jag skulle göra vad som helst för. Ett gemensamt är på väg som jag redan älskar villkorslöst.

Min familj som ALLTID ställer upp vad det än gäller. Önskar att jag på något sätt kunde återgälda allt och alla men hur?

Mitt liv har inte alltid varit så perfekt. Jag har verkligen varit på botten. Nu har jag med min vilja och min familjs stöttande lyckas klättra en väldigt lång bit och känner mig väldigt nöjd.

Helt plötsligt sitter jag här i ett hus jag älskar, med människor jag älskar ännu mer. Jag har ett jobb och är frisk. Jag ska bli mamma för första gången om bara några veckor. Det kallar jag bra jobbat. Det kallar jag lycka :-)